Idag är den dagen då jag börjar spara till en ny höftkula. Lite tidigare än vad jag hade räknat med.

Anledningen till detta påfund är att jag knäckte isen på en populär promenadväg med min höft idag. Jag gick i sakta mak på väg hem från jobbet. Då jag gick i andra tankar och tror mig vara väldigt duktig att gå på is, på grund av att jag spelat både bandy och hockey i mina unga dagar, hann jag inte parera när mina fötter försvann under min kropp. Mina ben befann sig i huvudhöjd då jag låg helt vågrätt 1.77 meter över marken. Sedan BANG, rätt ner på isen. Knak sa det när min vassa höft spräckte den hårda blåisen. Ont gjorde det.

Men jag har lärt mig att inte visa smärta, inga ninjor visar smärta (mestadels för att inga ninjor halkar och slår sig). Jag bara ställde mig upp. Jag tittade inte ens efter blod eller smuts på byxorna.

Då promenadvägen går aldeles bakom en av gymnasiets bygnader är det stor chans att någon såg mig falla. Men jag vill ändå tro att ingen såg mig. För det som ingen ser har inte hänt, "Om ett träd faller i skogen där ingen är och kan höra det, skapar det då något ljud?", samma sak gäll när en ninja halkar.

När ingen såg mig har det alltså inte hänt kom jag på..