Idag har jag varit ute och kört bil i mörkret. Jag skulle ut till Svartvik och hämta min pappa som spikade på stugan. Innan jag skulle åka blev jag varnad av både mor och far att det är isigt som fan på vägen dit ut. Således blev jag sjuklig paranoid, jag var rädd att halka ner i diket. Jag fick nästan tvångstankar att vrida hastigt på styrhjulet för att känna på halkan. Men det gjorde jag inte. Istället körde jag försiktigare än jag någonsin gjort. Försiktigare än när jag körde från Gussjö till Härnösand i en decimeter blötsnö. Försiktigare än när jag körde från Härnösand till Gussjö i mörker, halka och storm med snöblandat regn. Till och med en kattunge skulle köra modigare än mig. 

Men även denna gång gick det bra. Jag njöt verkligen av att köra där. Se strålkastarljuset från bilen lysa upp de träd som stod närmast vägen och lät resten av skogen döljas i mörker. Det förde nästan mina tankar tillbaka till trollskogen där lille skutt irrade omkring alldeles ensam ett tag under Bamsetiden. Och medan jag satt där och tänkte på lille skutt for tiden förbi och hux flux var jag framme. 

I bilens CD-växlare satt min syrras Sebastian-CD och jag måste säga att det är verkligen bra bilmusik. Den är lugn och skön och passar perfekt när man glider runt i vintermörkret. På landet i det bäcksvarta mörkret likaså bland stadens alla ljus. 

Detta inlägg kändes lite fjantigt, men jag är ändå lite nöjd.