Steve Jobs, Apples ansikte utåt, dog i natt efter att länge varit sjuk i cancer. Han är mannen som gjort Apple till vad det är idag. Världens främsta företag inom IT. Själv sitter jag och skriver dessa rader på en gammal MacBook, det känns rätt bra – hedrande på något sätt (både för honom och mig).

Idag tänker vi på Stefan Liv, landslagsmålvakt i Tre Kronor som tidigare ida omkom i en flygolycka tillsammans med sitt nya lag Lokomotiv Jaroslavl i ryska KHL.

Själv minns jag honom mest från landslaget där han gjorde otroligt bra insatser för Sverige flera gånger om. Men jag minns också när han Hjälpte HV71 att ta SM-guld, senast 2010.

Som modoit, vilket jag själv är, minns man hur svårt det kunde vara att få hål på honom.

Stefan är oerhört saknad.

Nu har helvetet börjat för många barn, en del vet om det medan andra är lyckligt ovetande. Jag talar förståss om skolan.

Sex dagar sedan massakern på Utøya och jag har fortfarande svårt att förstå och ta in vad som hänt. Vad som däremot händer just nu är att en högerextremist får oförtjänt stort utrymme att sprida sin dynga i. Många nationalister med extrema åsikter hyllar dödandet av de oskyldiga ungdomarna. Nu bör vi öppna samhällsmedborgare stå upp för allas lika värde. Själv gick jag idag med i ung mot rasism och sedan tidigare är jag med i 5i12, gå med du också och visa att du stöttar våra nya svenskar och att du inte tolererar vansinnesdåd av detta slag (eller andra också för den delen).

Han var min favorit i Viva la Bam, det kan ha berott på det karaktäristiska skägget, de snälla ögonen eller lugnet i hans personlighet. Jag är skärrad och sörjer.

(Bild lånad från: guztav.se)

I torsdags när jag var uppe på Höga och hade ett allvarligt snack med fotbollslaget var det ett litet hockeylag som skulle träna samtidigt. Efter det allvarsamma snacket var vi några som flyttade ut snacket i korridoren utanför omklädningsrummet. Detsamma gjorde en pojke ur det lilla hockeylaget, gissningsvis mellan 8 och 10 år gammal. Jag tror däremot att pojkspolingen gick ut i korridoren för att slippa visa sina lagkamrater att hans mamma hjälper honom att knyta skridskorna.

Så när vi stod där och samtalade i godan ro hördes helt plötsligt och utan förvarning ett hjärtskärande skrik som fick glaset i Alis glasögon att pulveriseras. Skriket kom från den lille tanige hockeyspelaren som i den stunden låg på golvet och vred sig i plågor i pölar av sina egna tårar. Men på en nanosekund, när han såg att vi tuffa fotbollskillar tittade på honom, flög han upp och på sin mamma och matade henne med tusentals små knytnävar. Samtidigt som de små hobbitarmarna smattrade mot mamman som en trumvirvel ropade han allehanda okvädesord, med samma gälla, skärande och isande pipa som nyss skurit i våra ryggmärgar. "Jävla hora!", "jävla idiotjävel!", "jag hatar dig!" och "jävla tattare!" var några av de ord mamman fick höra. Vi andra som stod inom en radie på en kilometer från händelsens epicentrum hörde samma sak innan vi fick tinitus och våra öron trillade av.

När pojken äntligen blev så lugn och sansad att han kunde säga annat än skällsord skrek han, med samma obehagligt ljusa prepubertala ton: "varför du kastade skridskon på min fooot?!".

Det gör ont att få en skridsko på foten men är man så känslig för smärta som denne lille gynnare borde man nog inte spela en fysisk sport som hockey, satsa på schack eller något snällare. Annars är ett tips till pojken att lära sig knyta skridskorna själv om han är dina små tossingar kär.

Pernilla åt upp alla hjärtan och fick ont i magen.

Alltså syns jag.

Aftonbladet publicerade en bild på Stockholmsbombarens döda kropp och kallade den "Bilden av en självmordsbombare".

På bilden, som är fotad från ovan, ser man en trasig kropp klädd i kostym liggandes i blodig brun snö.

Bildtexen berättar (eller bekräftar) att mannen blev sitt eget enda offer. Det stod även att han skulle fylla 29 år den 12 december. Bilden och texten blev väldigt personlig, ett sorgligt människoöde. En stackars pappa som lämnat sin fru och sina barn för något så otroligt onödigt och dumt. Det man kan glädja sig åt är att han bara skördade ett dödsoffer.

Men när jag ser bilden kan jag inte låta bli att tycka synd om mannen med det tragiska livsödet.

Rent spontant känner jag att Aftonbladet, i och med publiceringen av bilden på mannen, går ett steg för långt. Lite respekt får man ha för mannens anhöriga som säkerligen inte vill se sin pappa eller man ligga blodig och söndertrasad till allmän beskådan på internet.

Jag hoppas verkligen att något liknande försök inte sker igen i Sverige, eller någon annanstans. Om det hade lyckats hade tusentals människor kunnat få fira jul utan någon nära släkting eller vän.

Plötsligt känns alla mina egna små problem just väldigt små och obetydliga.

Förra veckan skulle jag gå och handla. Jag skrev en inköpslista med 15 saker och gick ca. 1,5 km till coop. Väl framme skulle jag ta upp lappen ur fickan men märkte då att jag glömt lappen hemma. Jag överlade i mitt inre om jag skulle gå hem och hämta lappen och sedan återvända, men jag lät bli. Istället försökte jag rekonstruera listan för mig själv. Det var svårt, jag provade då att memorera maträtterna jag skulle laga av varorna, det gick bättre. Till slut hade jag plockat på mig en hög med varor och gick hem. Där hemma jämförde jag kvittot med inköpslistan och såg till min stora förtjusning att jag bara hade glömt en sak.

Grattis mig själv till mitt goda minne.

Denna bild hittade jag på Jonas Crambys blogg i ett inlägg där han visade en bild på sin vän före och efter denna maträtt. Hur smal han hade blivit. Tro jag det när det hade gått 4 år.



Detta är en maträtt jag mycket väl skulle kunna tänka mig att äta. Helstekt gnagare som parar sig med med en knöl. Hugger man bort extremiteter och huvud ser det ut som en fin fläskfilé.

Men vad jag inte riktigt förstår är varför man totalförnedrar djuret med en tomathatt på huvudet, en citroskiva i munnen (som inte ens är normal kost för en gnagare och som ingen människa kommer att äta upp själv), och en dillkvist i pruppen.

Men det är trots allt den festliga tomathatten som fascinerar mig. Bara den gör maträtten värd alla pengar. Bara tomathatten i sin fulländning med blasten kvar som pricken över i gör att man kan betala för maträtten bara för att få vara med på samma bild som pungrottan.

I morsen när jag gick till kiosken för att köpa mjölk kom det en liten pojke på sin kickbike samtidigt. När jag var färdig och det var hans tur bad han om ett tuggummi, "Fanny tror jag det var". När han betalat för sig sparkade han iväg hemåt igen. Då drabbades jag av en sån otrolig längtan efter att vara liten igen. Ta kickbiken till kiosken en lördagmorgon och köpa ett tuggummi. Helt bekymmersfritt.

Vendel är ett namn som är ganska kvinligt för att vara manligt.

Ikväll har jag käkat kinakäk. Höstens första skoldag är avklarad, praktiken stundar och jag har sovmorgon imorgon. Nu dricker jag en god öl och äter lite jordnötter framför TV:n. Jag känner att det är en bit av livets goda.

Snart är det läggdags eftersom jag är helt utpumpad efter helgens bröllopp. Fler bekymmersfria dagar eftersökes.

Idag när jag var på min, nu mera regelbundna, löprunda lyckades jag svälja två stycken flugor. Det är en rätt hyfsad siffra om man jämför med noll totalt under resten av sommaren.

Den ena slank ner gankska bra men den andra satte sig lite fel i halsen, precis så att jag inte kunde få upp den och inte få ner den. När jag kom hem lyckades jag svälja ner flugan som hamnat fel med ett glas vatten.

Det negativa med detta är att jag inte vet var dessa flugor har varit innan, de kan ha suttit på bajs, men de kan också ha varit gourmetflugor som suttit på ädla ostar. Det positiva är att jag slapp laga middag ikväll.

Intressant att man kallar Karesuando för tätort när befolkningstätheten är 4 invånare/hektar.

Tre kronor ut ur OS och tenta i morgon, kan ej bli mycket sämre.

Men den ljusa sidan är att Foppa kanske kan hinna hem till modo och sedan blir jag ledig ett tag efter tenan.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Efter regn kommer solsken.

Jag vet inte att Oligotrof betyder näringsfattig.
Jag vet inte att François Boucher var en Fransk rokokokonstnär.
Jag vet inte att Pangaea är superkontinenten som blev dagens kontinenter.
Jag vet inte att Pehr Evind Svinhufvud af Qvalstad var Finlands tredje president.
Jag vet inte att Mesozoikum är beteckningen på tiden för 251-65 miljoner år sedan.
Jag vet inte att Mullvadssyrsan är en Hopprätvinge.
Och jag vet inte att USA:s 3:e president var John Adams.
Men jag vet att det inte gör något, jag klarar mig ändå.

Året var 2009. Nu är det över, så för er som missade det kommer här en resumé.



Året började inte i fjällvärden, men det var första händelsen som är värd att nämnas. Vi åkte bräda så det stod härliga till och ännu ett år köpte jag liftkort som sextonåring.



Sommarvädret bjöd inte in till bad så vi dödade några fiskar istället (detta var den MINSTA fisken vi fiskade).



I sommar var jag oerhört romantiskt lagd så jag överraskade min flickvän med en hemlig picknick. Vi satt till sent på kvällen och tittade på solnedgången medan Pernilla gluffsade i sig en kycklingklubba. Sen ville hon hem och se One Tree Hill.


Vi tog en avstickare till Lappland för jag ville köpa korv och Pernilla ville "titta på folk". Här är vi på fikapaus.



Efter Lappland åkte vi till Uppland och Fjollträsk (Stockholm i folkmun). Storstaden bjöd på kultiverade event så som underbara Moto Boy, Naturhistoriska riksmuséet och moderna muséet.



Vi gick även på Gröna lund där pernilla skulle fotograferas i alla titthål.



Sedan styrde vi kosan mot Grisslehamn och Åland där vi åt efterrätter. Pernilla åt av misstag en tallrik saffransglass.



Sedan blev det sensommar och höst, då jagade vi svampar. Vi hittade triljoners med kantareller.

fortsättning följer..

.. Nu:



Vi hojade en del, här cyklar Pernilla förbi kassen, ser ni spinningstjärten?



Sedan blev det höst och skolorna började igen, Pernilla började gå en fotokurs och ni kan se att jag är en lycklig man.



Därefter kom vintern med en hel del snö även om den kom rätt sent. Då firade jag min 22:a födelsedag den 6:e december.



Sen blev det nyårsafton. Pernilla var fin, jag var fin och resten är historia.